Hej lilla sandkorn!

Jag läste alldeles nyss på Stina Lee's blogg om hennes åsikter angående vad som faktiskt är kvinnligt eller inte.
Ska man vara fyllig...?
Ska man vara lång...?
Ska man vara smal...?
Ska man ha små bröst...?
Ska man ha stora bröst...?
Ska man...?
Ska man verkligen??
Nej jag tycker inte att man ska. Det är ohälsosamt för både kropp och sinne. Jag tycker inte att man ska, eftersom ordet ska symboliserar ett tvång, och symboliken med homo sapiens liv är att vi har en fri vilja. Så mycket fri vilja får man inte om man undersätter sig ordet ska.

I alla fall.

Inlägget har 93 kommentarer, inklusive mitt, varav mitt jag tänkte utveckla.
Att se kvinnlig ut har många olika dimensioner, alla har olika åsikt, och det som man själv inte har anser man vara kvinnligt. Det som man själv inte är anser man vara kvinnligt.
Du är inte Greta Garbo. Alltså är hon kvinnlig.
Du är inte Marilyn Monroe. Alltså är hon kvinnlig.
Ser du mönstret?
Att se kvinnlig ut är inte nytt. Att klä sig olika för att man är kvinna eller man har alltid fallit sig naturligt. Däremot så är det inte naturligt. Du skulle kunna se skillnaden på en kvinna och en man, och speciellt tycka att kvinnan var kvinnlig, om du skulle klä upp båda två i det manligaste du kan komma på. Poängen är att kvinnor har signalement för att de är kvinnor. Det gör dem till kvinnor. Det spelar ingen roll om brösten är stora eller små. Endast kvinnor har dem, och det gör dig kvinnlig. Endast kvinnor har rundade höfter, och de gör dig kvinnlig. Endast kvinnor ser ut som kvinnor - det gör dig oemotståndligt kvinnlig.

Men det mest kvinnliga som finns i hela världen, som inte alls har någonting att göra med hur din kroppshydda ser ut, är det fantastiska, mirakulösa, befriande, känsliga och absolut kvinnliga i att vänta och föda barn. Endast kvinnor kan göra det. Endast kvinnor kan hantera det, och endast kvinnor kan vara kvinnliga.
Vad kan vara mer oemotståndligt och kvinnligt än det?