Livet som en superhjälte
Hej lilla sandkorn!
Jag läste alldeles nyss på Stina Lee's blogg om hennes åsikter angående vad som faktiskt är kvinnligt eller inte.
Ska man vara fyllig...?
Ska man vara lång...?
Ska man vara smal...?
Ska man ha små bröst...?
Ska man ha stora bröst...?
Ska man...?
Ska man verkligen??
Nej jag tycker inte att man ska. Det är ohälsosamt för både kropp och sinne. Jag tycker inte att man ska, eftersom ordet ska symboliserar ett tvång, och symboliken med homo sapiens liv är att vi har en fri vilja. Så mycket fri vilja får man inte om man undersätter sig ordet ska.
I alla fall.
Inlägget har 93 kommentarer, inklusive mitt, varav mitt jag tänkte utveckla.
Att se kvinnlig ut har många olika dimensioner, alla har olika åsikt, och det som man själv inte har anser man vara kvinnligt. Det som man själv inte är anser man vara kvinnligt.
Du är inte Greta Garbo. Alltså är hon kvinnlig.
Du är inte Marilyn Monroe. Alltså är hon kvinnlig.
Ser du mönstret?
Att se kvinnlig ut är inte nytt. Att klä sig olika för att man är kvinna eller man har alltid fallit sig naturligt. Däremot så är det inte naturligt. Du skulle kunna se skillnaden på en kvinna och en man, och speciellt tycka att kvinnan var kvinnlig, om du skulle klä upp båda två i det manligaste du kan komma på. Poängen är att kvinnor har signalement för att de är kvinnor. Det gör dem till kvinnor. Det spelar ingen roll om brösten är stora eller små. Endast kvinnor har dem, och det gör dig kvinnlig. Endast kvinnor har rundade höfter, och de gör dig kvinnlig. Endast kvinnor ser ut som kvinnor - det gör dig oemotståndligt kvinnlig.
Men det mest kvinnliga som finns i hela världen, som inte alls har någonting att göra med hur din kroppshydda ser ut, är det fantastiska, mirakulösa, befriande, känsliga och absolut kvinnliga i att vänta och föda barn. Endast kvinnor kan göra det. Endast kvinnor kan hantera det, och endast kvinnor kan vara kvinnliga.
Vad kan vara mer oemotståndligt och kvinnligt än det?
Jag läste alldeles nyss på Stina Lee's blogg om hennes åsikter angående vad som faktiskt är kvinnligt eller inte.
Ska man vara fyllig...?
Ska man vara lång...?
Ska man vara smal...?
Ska man ha små bröst...?
Ska man ha stora bröst...?
Ska man...?
Ska man verkligen??
Nej jag tycker inte att man ska. Det är ohälsosamt för både kropp och sinne. Jag tycker inte att man ska, eftersom ordet ska symboliserar ett tvång, och symboliken med homo sapiens liv är att vi har en fri vilja. Så mycket fri vilja får man inte om man undersätter sig ordet ska.
I alla fall.
Inlägget har 93 kommentarer, inklusive mitt, varav mitt jag tänkte utveckla.
Att se kvinnlig ut har många olika dimensioner, alla har olika åsikt, och det som man själv inte har anser man vara kvinnligt. Det som man själv inte är anser man vara kvinnligt.
Du är inte Greta Garbo. Alltså är hon kvinnlig.
Du är inte Marilyn Monroe. Alltså är hon kvinnlig.
Ser du mönstret?
Att se kvinnlig ut är inte nytt. Att klä sig olika för att man är kvinna eller man har alltid fallit sig naturligt. Däremot så är det inte naturligt. Du skulle kunna se skillnaden på en kvinna och en man, och speciellt tycka att kvinnan var kvinnlig, om du skulle klä upp båda två i det manligaste du kan komma på. Poängen är att kvinnor har signalement för att de är kvinnor. Det gör dem till kvinnor. Det spelar ingen roll om brösten är stora eller små. Endast kvinnor har dem, och det gör dig kvinnlig. Endast kvinnor har rundade höfter, och de gör dig kvinnlig. Endast kvinnor ser ut som kvinnor - det gör dig oemotståndligt kvinnlig.
Men det mest kvinnliga som finns i hela världen, som inte alls har någonting att göra med hur din kroppshydda ser ut, är det fantastiska, mirakulösa, befriande, känsliga och absolut kvinnliga i att vänta och föda barn. Endast kvinnor kan göra det. Endast kvinnor kan hantera det, och endast kvinnor kan vara kvinnliga.
Vad kan vara mer oemotståndligt och kvinnligt än det?
Nu ska vi säga...
Vänskap är överskattat
Hej lilla sandkorn.
Anledningen till varför vi har s.k. bästisar, nära vänner, vänner, bekanta, kollegor, väninnor, polare, kompisar, homies, pojkvänner, flickvänner, flirtar, etc. är för att homo sapiens är ett sällskapsdjur, vilket i andra ord betyder att vi är sociala och att det är en instinkt hos oss att söka närkontakt. Ensamma människor blir helt enkelt inte människor, för den sociala faktorn är en viktig del i vår överlevnad.
Det var därför vi förr, och djur nu, levde i flock.
Varför vi vill ha närkontakt är för att vi tar hand om varandra. Vi bryr oss, tröstar, plåstrar om och älskar varandra.
Att släppa in någon nära inpå livet är farligt. Mysigt för stunden då den vännen man har funnit förstår sig på en och hjälper en med det man vill en vän ska hjälpa en med. Man blir fäst. Det är det som är farligt. Att vara beroende av någon kan vara direkt död när ens liv med denna vän inte blir riktigt som det var från början.
Man ska aldrig bli fäst. Självklart ska man ha vänner, men man ska aldrig låta dem komma så nära inpå livet att du inte är beredd att släppa dem när tiden är inne. För den tiden kommer alltid att komma någon gång. Blir man fäst vid någon som sedan vill gå så kan man inte tillåta det. Hur ska mitt liv bli då? Man blir avundsjuk, varför bjöd du inte mig, man tror inte att man någonsin kommer att hitta en likadan, man gråter, man svär, man spenderar all sin tid på att få tillbaka en vän som egentligen har gjort det som du borde ha gjort för längesedan: släppt taget.
Men du vägrar. För du är fäst. Och när du är fäst försöker du desperat att få tillbaka en person som inte längre är den person du vill få tillbaka. Eftersom denna personen har släppt dig, betyder det att ni inte längre är tillräckligt mycket vänner för att vara fäst vid längre. Samtidigt blir du blind. Allt detta trevande efter att få tillbaka en vän får dig att missa annan, mer värdefull kärlek mitt framför näsan.
Andra vänner.
Familj.
Nya förälskelser.
Nya ansikten.
Att vara fäst vid någon kan döda dig på en sekund. Samtidigt får man aldrig vara för stel, för då kommer du också bli dödad i det sättet att du aldrig tillåter dig leva ut instinkter.
När den du är fäst vid har gjort det bästa att inte släppa in dig för mycket och sedan går vidare blir du övergiven. Du står där och förstår inte vad du gjorde fel. Samtidigt hör och ser du den där vännen festandes, jobbandes, shoppandes, som om hon var helt oberörd.
Det sårar. Och precis som andra djur är en människas instinkt också att rädda sitt eget skinn. Du vill inte bli sårad.
Att vara socialt oberoende är svårt, men någonting som alla vill leva upp till. Att gå vidare är tufft, speciellt för den som blir övergiven bara för att någon vill bli övergiven. Men att vara socialt oberoende är det bästa man kan göra för att överleva. Vid första tillfället känns det härligt att ha fått en vän. Men fäst dig inte. Förbered dig som om ni var tvungna att släppa taget imorgon. För lita på mig; att bli övergiven är inte roligt...
Min klagan har ett hopp
Hej lilla sandkorn.
Detta inlägg kommer inte alls ha någonting med världen att göra, men jag kommer att kompensera för det lite senare. Nu tänkte jag bara säga att jag har en strimma hopp om att få en design på den här bloggen som faktiskt representerar den ondska jag förmedlar (enligt vissa kommentarer dårå). Så här är länken till tävlingen, och håll tummarna för att jag får mina små dödskallar!!
//PM
Detta inlägg kommer inte alls ha någonting med världen att göra, men jag kommer att kompensera för det lite senare. Nu tänkte jag bara säga att jag har en strimma hopp om att få en design på den här bloggen som faktiskt representerar den ondska jag förmedlar (enligt vissa kommentarer dårå). Så här är länken till tävlingen, och håll tummarna för att jag får mina små dödskallar!!
//PM
Att kunna och att veta
Hej lilla sandkorn.
Dagens skoldag är över, och kvällen har bara börjat. Hela livet har egentligen bara börjat, men i så långa banor orkar jag inte tänka just nu. I alla fall.
Idag satt jag, M och H och fuskade med våran matteuppgift som handlar om statistik. Vårt formulär var jättesnyggt och med bra frågor, och idén var att jämför naturklasser med samhällsklasser för att se om de är olika eller inte. Vi hann inte gå till två klasser i måndags, och eftersom vi känner oss själva så himla bra så visste vi att vi inte skulle orka överhuvudtaget. Så som sagt, vi fuskade. Samtidigt som vi satt där i studierummet och pillade satt två killar och fick hjälp med urkrånglig matte av en lärare.
((För alla som vill veta har jag tyvärr IG i matte B))
Klart vi tjuvlyssande på deras samtal. Klart jag inte kommer ihåg någonting av det svåra de sade. Bara en sak fastnade i mitt huvud, och det var någonting som läraren sade: "Nej, koppar ger inte frivilligt ifrån sig elektroner på samma sätt som zink". Jag kommer för alltid att ha det i mitt huvud. Liksom ännu en liten grej som man vet, en liten allmänbildning. När jag sen satt på bussen tänkte jag igenom vad läraren hade sagt, tänkte sen att "Oj vad jag aldrig kommer att kunna sådana svåra mattegrejer". Men efter ett tag kom jag på... "Fast jag vet det".
Och det är en sådan otrolig skillnad!
Att veta.
Och att kunna.
För jag vet mycket väl att koppar inte frivilligt ger ifrån sig elektroner, på samma sätt som zink. Det vet jag, för det sade en professionell lärare, som vore väldigt oprofessionell om han hade fel. Men jag kan det inte, vilket betyder att jag inte alls fattar varför.
Alltså jag vet att koppar inte ger ifrån sig elektroner...
Men jag kan det inte.
Ser du skillnaden?
Dagens skoldag är över, och kvällen har bara börjat. Hela livet har egentligen bara börjat, men i så långa banor orkar jag inte tänka just nu. I alla fall.
Idag satt jag, M och H och fuskade med våran matteuppgift som handlar om statistik. Vårt formulär var jättesnyggt och med bra frågor, och idén var att jämför naturklasser med samhällsklasser för att se om de är olika eller inte. Vi hann inte gå till två klasser i måndags, och eftersom vi känner oss själva så himla bra så visste vi att vi inte skulle orka överhuvudtaget. Så som sagt, vi fuskade. Samtidigt som vi satt där i studierummet och pillade satt två killar och fick hjälp med urkrånglig matte av en lärare.
((För alla som vill veta har jag tyvärr IG i matte B))
Klart vi tjuvlyssande på deras samtal. Klart jag inte kommer ihåg någonting av det svåra de sade. Bara en sak fastnade i mitt huvud, och det var någonting som läraren sade: "Nej, koppar ger inte frivilligt ifrån sig elektroner på samma sätt som zink". Jag kommer för alltid att ha det i mitt huvud. Liksom ännu en liten grej som man vet, en liten allmänbildning. När jag sen satt på bussen tänkte jag igenom vad läraren hade sagt, tänkte sen att "Oj vad jag aldrig kommer att kunna sådana svåra mattegrejer". Men efter ett tag kom jag på... "Fast jag vet det".
Och det är en sådan otrolig skillnad!
Att veta.
Och att kunna.
För jag vet mycket väl att koppar inte frivilligt ger ifrån sig elektroner, på samma sätt som zink. Det vet jag, för det sade en professionell lärare, som vore väldigt oprofessionell om han hade fel. Men jag kan det inte, vilket betyder att jag inte alls fattar varför.
Alltså jag vet att koppar inte ger ifrån sig elektroner...
Men jag kan det inte.
Ser du skillnaden?
___
Nu kanske du tänker att "Hm, hon har ingen riktig rubrik", eller med andra ord "Hm, hon har ingenting som berättar vad det här inlägget handlar om!". Men då har du fel igen. Min rubrik är inte ingenting och berättar mycket väl vad inlägget handlar om; rubriken är tre understreck, och eftersom du inte fattar dem klassar du dem som ingenting, alltså handlar detta inlägg om ingenting, som egentligen inte existerar.
Är du med mig?
Ens i världen finns det inte något som är ingenting. Då skulle ingentinget inte ens kunna bli kallat "något" eftersom det är ett "ingenting". Men det vi inte ser klassar vi som ingenting. Det vi inte hör är ingenting, och det vi inte känner, luktar och kommer ihåg är ingenting. Vilket egentligen är helt fel. Allting är någonting, eftersom för det första lever vi i ett kretslopp och ett kretslopp betyder att ingeting kan förstöras så mycket att det blir just till ingenting. Ingenting kan heller skapas från ingenting, utan allt har en början från något som redan är ett någonting och som har utvecklats från detta någonting.
Det enda ingenting som för tillfället finns i världen är hålutrymmet mellan atomkärnan och dess protoner, elektroner och neutroner; det är inte luft, eftersom luft är syre, syre är molekyler, och därför på tok för stora för att på plats i atomens hålutrymme. Nej, hålutrymmet kallas för tillfället för ingenting. Och varför det kallas just för ingenting är för att forskningen ännu inte har kommit så långt att de har hittat vad hålutrymmet verkligen är för något.
Det sorgliga är också att människans måste-veta-behov gör att vi aldrig kommer att sluta. Alltså kommer det aldrig att finnas ingenting i världen eftersom allting snart kommer att vara upptäckt.
Vilket vi å andra sidan aldrig kommer veta, för vi kan ju inte upptäcka någonting som vi inte letar efter, alltså ett ingenting. Alltså kommer det alltid finnas ingentinger bland oss för evigt. Å andra sidan inte, eftersom vi inte vet att ingentinget existerar, och om vi skulle göra det skulle det längre inte vara ett ingenting, utan ett någonting.
Är du med mig?
"Ingenting" existerar helt enkelt inte. Vilket det egentligen gör, eftersom vi har namngett de saker vi inte vet existerar: de sakerna heter "ingenting". Så om man tänker efter har vi upptäckt allt, eftersom det man upptäcker namnger man, och det vi inte upptäckt heter ingenting. Alltså finns alla ingentinger, och blir någontinger, trots att de är ingentinger eftersom vi inte vet vad de riktigt är för någonting än.
Är du med mig?
Ingenting kan vara ingenting
Hej lilla sandkorn!
Jag pratade precis med en kompis i telefonen, och den första frasen man börjar med efter att ha hallåat på varandra är ju "Vad gör du?". Vad ska man svara då? Antingen så berättar man exakt vad man håller på med, eller så säger man ingenting för att man är för lat för att berätta, eller så säger man ingenting för att man inte vill berätta, eller så säger man ingenting för att det man håller på med klassas som tillräckligt oviktigt i dagens samhälle att det kan vara just "ingenting".
Men som många i min närhet vet går min hjärna igång på högvarv när man uttalar ett sådant uttal: det är tekniskt, teoretiskt, fysiskt och allmänt logiskt omöjligt att verkligen göra ingenting.
Majoriteten av de 6'876'179'000 människorna på denna planetens yta anser att simpla saker som att surfa slappt vid datorn, läsa en bok eller lyssna på musik är enkla ageranden som klassas som "ingenting". Självklart är det ju sanningen rena motsatsen, det vet varenda intelligent igelkott. Sitter du och lyssnar på musik så gör du ju verkligen ingenting: du lyssnar ju på musik! Det är ett "göra". Och det är många fler saker du gör in action så som att lyssna på musik: du sitter/står/ligger, du kanske diggar musiken, du kanske dansar, du kanske slår i takt med foten, omedvetet sjunga med, osv.
Om du till exempel bara sitter ner och absolut inte gör någonting annat, inte ens blinkar, så gör du fortfarande inte ingenting, för "att sitta" är ett "göra".
Så gör jag ingenting, så gör jag egentligen inte ingenting, eftersom man alltid gör något, oberoende av vad det är.
Ingenting finns helt enkelt inte.
Vilket är väldigt logiskt.
Jag kan inte göra ingenting.
Eller?
Gott nytt 2009!... så gott som det kan bli
Hej lilla sandkorn!
Julen är över, nyår är över och et nytt år har börjat. 2009.
Ska jag börja med klyschan, ”Nytt år är en ny chans”, och faktiskt mena det, eller ska jag börja med att ett nytt år för tillfället känns som raka motsatsen?
Jag tror nog att jag börjar med raka motsatsen. För det är precis så jag känner just nu.
Ett nytt år. Nya dagar. Nya datum, nya månader. Samma problem.
I många sammanhang så får man en ny chans i det mesta. Eller i alla fall så får man känslan av att man får en ny chans. Problemen med nyår är själva sanningen, som inte dyker upp förens i januari, februari, då jobb och skola, fritids och aktiviteter, skjutsa och lämna börjar igen, som vanligt, precis som alla andra år.
Under nyår ger man sig själv löften om att ändra på matvanor (gå ner i vikt?), börja på någon kul aktivitet, lägga sig tidigare, läsa mer böcker, osv... Lita på mig, hur mycket du än lovar på nyår, så kommer det inte hända.
Först och främst; du ger nyårslöften för att det är tradition, nödvändigheten av löftet kommer först i andra hand. Två: du ger ofta löften som är drömmar, och någonting du alltid har velat uppnå, och inte någonting nytt och spännande som är nytt endast för det kommande året. Tre; om du tänker efter, så är de flesta löften nästan identiska till de du lade förra året, därför att du inte uppnådde det målet då. Fyra; de nyårslöften du lägger, är ofta lite ironiska, t.ex. att du ska bli miljonär på lotto. Om det är femtionde gången du lägger ett exakt sånt löfte eller liknande, så ska du kanske börja tänka i nya banor? Ringer det inte en liten klocka som säger att det är dags att börja ändra på någonting?
Jag tar inte nyår på allvar. Fyrverkerier är kul, champagnen känns lyxig, och kyssen från den man älskar känns som ny, annars är det inget särskilt. Det enda löftet jag alltid lägger på nyår är; Jag lovar mig själv att inte lova. Det är det enda löftet som är enklast att hålla, eftersom löften är svåra att hålla.
De som ändå tar priset mest är såklart politiker och journalister, sittandes på rövarna, skrivandes om hur det nya året kommer att bli. Rubrikerna som tydligen ska locka till läsare lyder "SÅHÄR BLIR DITT 2009!", med exakta ord. Dessutom finns det folk som är dumma nog att köpa tidningen. Vid de flesta fall kanske det som skrivits sker, logiskt tänkande utifrån det förra året är ju inte svårt. Men så länge det egentligen inte är en spåtant med bevisad talang går inte jag på det.
Det enda som händer vid nyår är att man blir ett år äldre, det förra året biter kvar i nackskinnet, och nyårslöftet är exakt likadant.
Men jag ska vara trevlig ändå. Så jag önskar dig ett Gott Nytt 2009!
Hej hopp kaninsnopp...
Julen är över, nyår är över och et nytt år har börjat. 2009.
Ska jag börja med klyschan, ”Nytt år är en ny chans”, och faktiskt mena det, eller ska jag börja med att ett nytt år för tillfället känns som raka motsatsen?
Jag tror nog att jag börjar med raka motsatsen. För det är precis så jag känner just nu.
Ett nytt år. Nya dagar. Nya datum, nya månader. Samma problem.
I många sammanhang så får man en ny chans i det mesta. Eller i alla fall så får man känslan av att man får en ny chans. Problemen med nyår är själva sanningen, som inte dyker upp förens i januari, februari, då jobb och skola, fritids och aktiviteter, skjutsa och lämna börjar igen, som vanligt, precis som alla andra år.
Under nyår ger man sig själv löften om att ändra på matvanor (gå ner i vikt?), börja på någon kul aktivitet, lägga sig tidigare, läsa mer böcker, osv... Lita på mig, hur mycket du än lovar på nyår, så kommer det inte hända.
Först och främst; du ger nyårslöften för att det är tradition, nödvändigheten av löftet kommer först i andra hand. Två: du ger ofta löften som är drömmar, och någonting du alltid har velat uppnå, och inte någonting nytt och spännande som är nytt endast för det kommande året. Tre; om du tänker efter, så är de flesta löften nästan identiska till de du lade förra året, därför att du inte uppnådde det målet då. Fyra; de nyårslöften du lägger, är ofta lite ironiska, t.ex. att du ska bli miljonär på lotto. Om det är femtionde gången du lägger ett exakt sånt löfte eller liknande, så ska du kanske börja tänka i nya banor? Ringer det inte en liten klocka som säger att det är dags att börja ändra på någonting?
Jag tar inte nyår på allvar. Fyrverkerier är kul, champagnen känns lyxig, och kyssen från den man älskar känns som ny, annars är det inget särskilt. Det enda löftet jag alltid lägger på nyår är; Jag lovar mig själv att inte lova. Det är det enda löftet som är enklast att hålla, eftersom löften är svåra att hålla.
De som ändå tar priset mest är såklart politiker och journalister, sittandes på rövarna, skrivandes om hur det nya året kommer att bli. Rubrikerna som tydligen ska locka till läsare lyder "SÅHÄR BLIR DITT 2009!", med exakta ord. Dessutom finns det folk som är dumma nog att köpa tidningen. Vid de flesta fall kanske det som skrivits sker, logiskt tänkande utifrån det förra året är ju inte svårt. Men så länge det egentligen inte är en spåtant med bevisad talang går inte jag på det.
Det enda som händer vid nyår är att man blir ett år äldre, det förra året biter kvar i nackskinnet, och nyårslöftet är exakt likadant.
Men jag ska vara trevlig ändå. Så jag önskar dig ett Gott Nytt 2009!
Hej hopp kaninsnopp...
